Text Olof Wretling | 26 oktober 2017

Kategorier: Viktigt på riktigt 

Jag sitter på ett utvecklingssamtal för min äldsta dotter. Hon har börjat högstadiet och på vägen genom skolan blir jag påmind om det sociala spelet, rollerna och ängsligheten om att passa in och samtidigt sticka ut.

Klassens clown river ner skrattsalvor vid biljardbordet när han leker sportkommentator. I uppehållsrummet sitter några flickor med en kompis från gymnasiet som precis blivit mamma. Vid skåpen står två rollspelskillar och byter spelkort i smyg. Min dotter möter oss och precis som sina kompisar har hon svarta jeans med hål för knäna.

Vi sitter med hennes lärare i kopieringsrummet och samtalet går bra. Jag känner igen mig i min dotter, hon är bra i de ämnen hon tycker är roliga och kommer att behöva kämpa med det hon tycker är tråkigt. Utvecklingssamtalet avslutas med frågan om hon trivs och hon nickar och ler. Vi reser oss för att gå men så säger läraren till min dotter:

- Får jag bara säga hur imponerad jag är över hur du resonerar med dina vänner och oss lärare. Där ligger du på en mycket högre nivå än vad som förväntas av någon i din ålder!

Det var det finaste omnämnandet man kan få, tänker jag. Men som tyvärr inte kommer att synas i ett betyg men väl i livet. Så älskade dotter, fortsätt att fördjupa dig i det som väcker ditt intresse! Sluta aldrig att öva! Ansträng dig aldrig för någon annans skull! Var optimistisk och våga misslyckas! Då hittar du din väg i livet.

Senast uppdaterad: 12 december 2017