Berit Bylund går barfota till brevlådan varje morgon - oavsett årstid. Här berättar hon varför.
Text Berit Bylund | 8 februari 2018
"Min svärmor brukade sommarmorgnar gå barfota till brevlådan
efter tidningen. Grusgången gjorde så gott åt fötterna, sade hon.
Det fastnade i mitt minne, men först många år senare tog jag efter.
Den nya stenläggningen till vår brevlåda var fin för ögat och jag
ville känna den under fötterna i sommarvärmen - så ljuvligt.
Det blev kallare, men det var ju bara ett 20-tal steg ut så jag
fortsatte att gå barfota. När första snön kommit och jag såg mina
barfotaspår på återvägen blev jag rent upprymd. Det här var ju kul,
detta måste jag fortsätta med! Jag gillar smånjutningar.
Det är faktiskt allra härligast när det är riktig vinter. Både
att gå ut och att komma in igen, ta sockarna från elementet, dra på
dem och känna stickningarna i fötterna när de möter hettan.
Snöslask är kallast. Om det är isigt blir det halt av värmen från
mina fötter; då kliver jag vid sidan av gången, inte så behagligt
om det råkar vara en skare som inte bär. Och om brevlådans lucka
frusit igen går jag in efter en kniv och drar den runt kanten.
Jag får inte jäkta, för det här har också nästan blivit som en
rit. Jag kan tänka på farmors far om vilken det berättats att han
kom vandrande ner från sitt berg om vårarna med smältvattnet
sipprande genom näverskorna. Jag kan tänka på min mormors far som
en vinter hittades ihjälfrusen på sin hemväg. Eller jag kan undra
hur de många i flyktinglägren vid semesterhavet ska klara vintern.
Och jag kanske tänker på Moder Jord. Allt hon bär. Måtte hon
orka."
Senast uppdaterad: 23 oktober 2018

Barfotaspår i snön.
Bild: Lars Segerstedt

Publicerad i Spira
Nr 1 2018
På webben
8/2 2018