Text Berit Bylund | 8 februari 2018

"Min svärmor brukade sommarmorgnar gå barfota till brevlådan efter tidningen. Grusgången gjorde så gott åt fötterna, sade hon. Det fastnade i mitt minne, men först många år senare tog jag efter. Den nya stenläggningen till vår brevlåda var fin för ögat och jag ville känna den under fötterna i sommarvärmen - så ljuvligt.

Det blev kallare, men det var ju bara ett 20-tal steg ut så jag fortsatte att gå barfota. När första snön kommit och jag såg mina barfotaspår på återvägen blev jag rent upprymd. Det här var ju kul, detta måste jag fortsätta med! Jag gillar smånjutningar.

Det är faktiskt allra härligast när det är riktig vinter. Både att gå ut och att komma in igen, ta sockarna från elementet, dra på dem och känna stickningarna i fötterna när de möter hettan. Snöslask är kallast. Om det är isigt blir det halt av värmen från mina fötter; då kliver jag vid sidan av gången, inte så behagligt om det råkar vara en skare som inte bär. Och om brevlådans lucka frusit igen går jag in efter en kniv och drar den runt kanten.

Jag får inte jäkta, för det här har också nästan blivit som en rit. Jag kan tänka på farmors far om vilken det berättats att han kom vandrande ner från sitt berg om vårarna med smältvattnet sipprande genom näverskorna. Jag kan tänka på min mormors far som en vinter hittades ihjälfrusen på sin hemväg. Eller jag kan undra hur de många i flyktinglägren vid semesterhavet ska klara vintern. Och jag kanske tänker på Moder Jord. Allt hon bär. Måtte hon orka."

Senast uppdaterad: 8 februari 2018