Text Helena Andersson Holmqvist | 31 maj 2018

Kategorier: Spira möter 

Med sitt solbrända ansikte står Josefin Hjärpe Lämås ut bland ännu vårbleka uppsyner när vi ses på kaféet på Västerbottens museum. Hon är just hemkommen efter nästan ett halvår som följeslagare och fredsarbetare i ockuperade områden i Palestina.

- Miljön här på muséet är lugn och skön. När jag just kommit hem orkar jag oftast inte träffa så många människor. Jag sover mycket och är ute i naturen, säger hon.

Friluftsliv har betytt mycket för Josefin, ända sedan hon som liten mötte naturen i sin pappas sällskap. Hon har vistats mycket i den svenska fjällvärlden och varit säsongsarbetare i Lofoten. När hon tillbringade sitt sista gymnasieår i Kenya reste hon en del i nationalparker och naturreservat i Afrika. Men den natur hon verkligen fördjupat sig i på senare år är de något mindre storslagna omgivningarna kring Umeå.

- Umeå kanske vid första anblicken inte kan mäta sig med Höga kusten i söder, Luleå skärgård i norr och fjällen västerut, men det är inte bara ett platt och snårigt delta. När vi började undersöka omgivningarna upptäckte vi charmen i älvdalar, kustland och skog.

"Vi" syftar på Josefin och hennes man Petter Lämås, som precis som Josefin har ett stort naturintresse. För några år sedan bodde paret på en segelbåt i Göteborg, men funderade på att flytta tillbaka till Västerbotten. När de letade naturguider för Umeåområdet hittade de några mossiga broschyrer, men ingenting samlat. De började skissa på en bokidé och när ett förlag visade intresse satte de igång att kartlägga möjliga utflyktsmål kring Umeå och valde ut de bästa till boken.

- Vårt mål var att få fler Umeåbor att enkelt hitta ut i naturen, under alla årstider. Vi lärde också själva känna Umeå på nytt.

 

Bytte Hebron mot Holmön

Ett utflyktsmål som fick deras hjärtan att klappa lite fortare var Holmön. Nu bor de på ön i en gård från mitten av 1800-talet. Här älskar Josefin alla årstider - att bada och lägga nät från en träeka på sommaren, lugnet på hösten när myggen och turisterna försvinner och skridskosäsongen på vintern.

De senaste åren har Josefin flera gånger bytt sitt naturnära liv mot en mer hektisk tillvaro i Palestina, nu senast fem månader i Hebron med ett kort avbrott hemma. Hon har besökt Palestina 14 gånger i olika roller - ekumenisk följeslagare, fredsarbetare för Christian Peacemaker Teams, resepedagog för Bilda, ledare för kurser på folkhögskolor och rent privat.

- Det började med att jag åkte ut genom Sidas praktikantprogram när jag var 19 år. Av en slump hamnade jag i Palestina och blev fast. Det var kärlek vid första ögonkastet.

Josefin visar en tatuering på höger underarm som hon gjorde i Betlehem för några veckor sedan. Där står "salvia" på arabiska, en ört som ofta används till te i Palestina.

- Jag tycker ordet är vackert rent estetiskt, men det är också förknippat med gästvänligheten jag mött. När jag känner doften av salvia tänker jag på Palestina.

Vid sitt första besök träffade Josefin på ekumeniska följeslagare och tänkte att hon själv skulle bli det när hon hade åldern inne. Sagt och gjort, när hon passerat 25 år ansökte hon till programmet, gick utbildningen och reste till Västbanken i tre månader.

- Jag ville vara en del av programmet för att göra skillnad för enskilda människor som är utsatta för ockupationen. Jag tror det hänger ihop med min kristna tro - att jag har svårt att sitta still och bara se på, när jag kan göra något.

Tanken med följeslagarna i Palestina är att deras närvaro ska minska våld och brott mot folkrätten, att de ska stödja både palestinska och israeliska fredsarbetare och att de sedan ska berätta om sina erfarenheter.

- När jag kom dit upptäckte jag hur mycket vår närvaro uppskattades, att någon ser det som sker. När jag frågat "vad kan jag göra för er?", har jag fått till svar "berätta om oss".

Josefin har övervakat sammandrabbningar där palestinier skjutits till döds, hon har utsatts för tårgas och ljudbomber och haft skarpladdade vapen riktade mot sig. Hur farligt var det?

- Det är svårt att säga, för man normaliserar ju även sådana situationer. Jag har blivit bra på att avläsa kritiska situationer och lärt mig hur jag ska bete mig. Och den största risken för mig som icke-palestinier är faktiskt att dö i trafiken.

 

Svårare att komma hem

Det svåraste med vistelserna är enligt Josefin inte att vara där, utan att komma hem. Hennes späckade tillvaro med meningsfullt jobb, vardag och vänner, men också våld och konflikt, klipps tvärt av när hon återigen landar i Umeå. I ett försökt att acklimatisera sig och hitta livsrytmen här hemma igen går hon ut i naturen.

- Det är det bästa som finns när jag kommit hem från en tillvaro med vapen och tårgas. När allt annat är instabilt är naturen konstant. Den ger mig sinnesro och balans.

I sommar kommer Josefin framför allt att vistas hemma på Holmön, där hon och hennes man driver ett vandrarhem. Och till hösten är det förhoppningsvis dags att börja på en treårig utbildning i internationell kris- och konflikthantering på Umeå universitet.

- Nu planerar jag att vara hemma i Sverige ett tag och se vad jag kan göra på hemma-plan. Kanske kan jag använda mina erfarenheter från ett konfliktområde i mötet med nyanlända i Sverige?

Senast uppdaterad: 4 september 2018