Jag tror på den starksköra människan. Den som kan stå på barrikaderna ena dagen för att nästa dag ligga under täcket och känna sig som världens svagaste och sköraste varelse.
Text Lotta Lepistö | 31 maj 2018
Kategorier: Krönika
I boken "Mod att vara sårbar" lyfter sociologen Brené Brown fram
att vi bör omfamna sårbarheten, inte kämpa emot den. Genom att våga
visa oss sårbara skapar vi en ny typ av närhet till andra vilket
föder kreativitet och förändring. Utmaningen är att identifiera och
hantera skammen som ofta sätter käppar i hjulen. Sårbarheten är en
kraftkälla, en styrka.
Jag har alltid sökt mig till de starksköras sällskap. Jag
graviterar mot dem inom vilka det öppnar sig valv bakom valv
oändligt, för att citera Tomas Tranströmer. "Den perfekta
människan" har alltid tråkat ut mig. När andra kom till skolan i
Levisjeans och stylad frilla bar jag mysbyxor med obskyra tryck, en
gammal herrkavaj och plommonstop. Jag förstod tidigt att jag inte
hade något intresse av att söka medlemskap i de coola barnens
klubb. Jag visste att de också bar på sår och tillkortakommanden,
men de var så upptagna med att upprätthålla en perfekt fasad.
Så jag gick en annan väg. Var jag stark? Jag vet inte. Jag har
aldrig definierat mig som varken stark eller svag. Däremot har jag
alltid sökt mig till likasinnade själar med (mentala) plommonstop,
skeva tänder, små tics och ett skratt som får en fröken att
utbrista 'men ta och dämpa dig!'.
Det är i rädslor och drömmar som skönheten och styrkan bor. I
detta karga postmoderna samhälle behöver vi varandra mer än
någonsin. Vi behöver skapa allianser med dem som kan se skönheten
och styrkan i vår sårbarhet. Därför uppmanar jag dig: Ge dig ut på
gator och torg! Sök efter likasinnade med egensinniga
klädkombinationer och ett skratt som studsar mellan huskropparna.
Jag vet att vi finns där.
Senast uppdaterad: 23 oktober 2018

Lotta Lepistö, diakon Umeå landsförsamling.
Bild: Lina Eriksson

Publicerad i Spira
Nr 3 2018
På webben
31/5 2018