Text Lotta Lepistö | 31 maj 2018

Kategorier: Krönika 

I boken "Mod att vara sårbar" lyfter sociologen Brené Brown fram att vi bör omfamna sårbarheten, inte kämpa emot den. Genom att våga visa oss sårbara skapar vi en ny typ av närhet till andra vilket föder kreativitet och förändring. Utmaningen är att identifiera och hantera skammen som ofta sätter käppar i hjulen. Sårbarheten är en kraftkälla, en styrka.

Jag har alltid sökt mig till de starksköras sällskap. Jag graviterar mot dem inom vilka det öppnar sig valv bakom valv oändligt, för att citera Tomas Tranströmer. "Den perfekta människan" har alltid tråkat ut mig. När andra kom till skolan i Levisjeans och stylad frilla bar jag mysbyxor med obskyra tryck, en gammal herrkavaj och plommonstop. Jag förstod tidigt att jag inte hade något intresse av att söka medlemskap i de coola barnens klubb. Jag visste att de också bar på sår och tillkortakommanden, men de var så upptagna med att upprätthålla en perfekt fasad.

Så jag gick en annan väg. Var jag stark? Jag vet inte. Jag har aldrig definierat mig som varken stark eller svag. Däremot har jag alltid sökt mig till likasinnade själar med (mentala) plommonstop, skeva tänder, små tics och ett skratt som får en fröken att utbrista 'men ta och dämpa dig!'.

Det är i rädslor och drömmar som skönheten och styrkan bor. I detta karga postmoderna samhälle behöver vi varandra mer än någonsin. Vi behöver skapa allianser med dem som kan se skönheten och styrkan i vår sårbarhet. Därför uppmanar jag dig: Ge dig ut på gator och torg! Sök efter likasinnade med egensinniga klädkombinationer och ett skratt som studsar mellan huskropparna. Jag vet att vi finns där.

Senast uppdaterad: 4 september 2018