För 30 år sedan var han invandrarminister. I dag är Georg Andersson med sin fru Hjördis mer engagerad i flyktingfrågan än någonsin tidigare. Inspiration hämtar de från sina barn och sin gemensamma tro.
Text Helena Andersson Holmqvist | 8 februari 2018
Kategorier: Spira möter
Innanför dörrarna hos Georg och Hjördis Andersson möts jag av en
välkomnande atmosfär och varmt kaffe, i kontrast till snöfallet och
den frusna älven utanför lägenheten. Medan vi fikar berättar paret
om när de möttes på folkskoleseminariet i Luleå 1953. De gick i
parallellklasserna, "pojkar och flickor fick inte läsa
tillsammans". Fem år senare gifte de sig och flyttade till Örträsk,
där två lärartjänster var lediga.
Under sina uppväxter under krigsåren hade de båda mött
flyktingar från Finland som i tiotusental kom till byarna i
Norrbotten.
- Det var en oerhört stark upplevelse. Jag fick hjälpa till att
driva deras kor, som de hade med sig på järnvägsvagnarna. Det var
fattigt och trångbott i norrbottniska hem, men det fanns ändå plats
för dem, minns Georg.
I Örträsk växte familjen snabbt med fyra döttrar och Georg
påbörjade sin politiska karriär i den lilla kommunen. Så småningom
blev han invald för socialdemokraterna i riksdagen och familjen
flyttade till Lycksele. En studieresa med riksdagskollegor i
Mellanöstern efter sexdagarskriget satte spår hos dem båda.
- I flyktingläger i Beirut mötte vi palestinier som fördrivits.
Det vi såg där - barn, kvinnor och män utan hopp - var vår första
riktigt brutala upplevelse, säger Georg Andersson.
Mötte Libanon i Lycksele
En helg i början av 80-talet ringde telefonen hemma hos familjen
Andersson med en förfrågan om att ta emot några flyktingar som just
anlänt till Lycksele. En av dem var en ung kurd från Irak, som
började tillbringa mycket tid hemma hos familjen.
- En sommardag kom han nerför backen hem till oss med en ung
kille från Libanon. De två blev våra pojkar och hälsade ofta på.
Därefter kom en kvinna med två små barn från Chile. Vi träffar
fortfarande dem och deras familjer, berättar Hjördis. Hon ser att
alla familjens flyktingvänner har tillfört mycket.
- Vi har fått helt nya kulturer i våra liv, alldeles gratis!
Visst kan man läsa om det i böcker, men det är något helt annat att
praktiskt få ta del av en annan kultur.
I Lycksele engagerade Hjördis sig bland annat i Rädda barnen,
där hon var lokalordförande i tio år, vid sidan av sitt arbete som
talpedagog. Georg blev ordförande för Broderskapsrörelsen, ett
förbund för kristna socialdemokrater, som bland annat kämpade för
en ökning av biståndet och en generös flyktingpolitik. Han utsågs
också av Ingvar Carlsson till invandrarminister 1986, vilket satte
djupa spår hos honom.
- Att leva med de frågorna gick in i själen. Det präglade mitt
liv och påverkade mitt engagemang. Vi marknadsförde
invandringspolitiken och pratade om invandrare som en tillgång. Jag
kan sakna de rösterna nu, säger Georg.
Självklart att ta hand om varann
Paret Anderssons engagemang för utsatta människor tror Hjördis
delvis har sin grund i deras barn.
- Våra döttrar var inte gamla när de planerade att låta
behövande barn flytta in hemma hos oss, och de blev mycket
indignerade när vi berättade att vi inte kunde hjälpa alla,
berättar Hjördis och ler. Jag tycker det är naturligt att engagera
sig för andra när man själv har barn och barnbarn. Jag tänker att
om det här var vårt barn skulle jag vilja att någon tog hand om
det! Det är naturligt som samhällsmedborgare och jag har aldrig
upplevt det som en belastning.
Georg menar att parets gemensamma tro också är grundläggande
bakom deras engagemang. Hjördis har sin bakgrund i Pingströrelsen
och Georg i EFS.
- Vi är uppvuxna i miljöer där man lade vikt vid hjälp till
människor i andra länder. Vi har lärt oss att man ska ta vara på
varandra, bära varandras bördor. Det är självklart att ta ansvar
för varandra, säger Georg.
Efter tiden i riksdagen blev Georg och Hjördis landshövdingepar
i Västerbotten och slog ner sina bopålar i Umeå. De sex åren i
länsresidenset ser de tillbaka på med glädje. 2001 gick de i
pension, men engagemanget för människor i utsatthet har
fortsatt.
- Efter tvärvändningen i svensk flyktingpolitik har det känts
extra viktigt. Hösten 2015 var det så många som öppnade famnen, men
sedan målades katastrofbilder upp. Det har varit smärtsamt att
uppleva, säger Georg.
Under åren som förtroendevald inom Svenska kyrkan i Umeå
engagerade Georg sig mycket i hjälp till flyktingar och romska
tiggare. Han har också vänt sig direkt till kyrkomötet, kyrkans
högsta beslutande organ, om asyl för ensamkommande barn från
Afghanistan.
- Jag tycker det är viktigt att kyrkan har en stark roll i
frågan. Som tidigare invandrarminister förväntas jag att inte lägga
mig i detta, men jag tycker det är ett brott att tiga!
Tillsammans är Georg och Hjördis engagerade i föreningen Vän i
Umeå, och har därigenom fått ytterligare vänner från olika håll i
världen.
- Ibland kan man fastna i problematiken, men det är viktigt att
också se det fantastiska som hänt. Sverige i dag är ett
multietniskt samhälle och tillsammans utvecklar vi landet och gör
det ännu bättre. Det är viktigt att stå upp för den goda bilden mot
skräckbilder och hot, säger Georg Andersson.
- Ja, det kan vara lätt att ryckas med i "jag är inte rasist,
men…". Våga bemöta det och berätta om allt det goda invandringen
fört med sig - att vi har fått lära känna fler kulturer och fler
sätt att leva på, säger Hjördis Andersson.
Senast uppdaterad: 23 oktober 2018
Tre milstolpar i livet

1958. Gifte oss
Georg: Att vi valde varandra var livsavgörande för mig. Utan
Hjördis hade jag inte kunnat leva det här livet. Hon har varit
basen i familjen.

1961-1966. Blev föräldrar
Georg & Hjördis: Våra fyra döttrar har gett så mycket,
alltifrån de fascinerande småbarnsåren. Det har varit fint att
följa deras väg och tack vare barn och barnbarn håller vi oss
ungdomligare!

1995-2001. Bodde i
länsresidenset
Hjördis: Att vara landshövdingepar var ett gemensamt projekt och
väldigt roligt att avsluta arbetslivet med! Vi ordnade
författarträffar på residenset och öppnade det mer för
allmänheten.
Senast jag...
…fick en kram
- För ett par timmar sedan av min man. Han är väldigt bra på att
ge fysisk närhet. (Hjördis)
…längtade hem
- När jag förra veckan var ett dygn i Skellefteå. Varje gång jag
är bortrest längtar jag hem. (Georg)
... grät
- För någon månad sedan, i frustration över hur klyftorna i
samhället förvärras. (Hjördis)
…bad
- I morse tillsammans med Georg när vi hade morgonbön och läste
ur Camilla Lifs bok. (Hjördis)
..skrev en insändare
- I höstas tillsammans med bland andra Thomas Hammarberg
och Vanja Lundby-Wedin om att de afghanska ungdomarna bör få
stanna. (Georg)

Publicerad i Spira
Nr 1 2018
På webben
8/2 2018