Text Helena Andersson Holmqvist | 8 februari 2018

Kategorier: Spira möter 

Innanför dörrarna hos Georg och Hjördis Andersson möts jag av en välkomnande atmosfär och varmt kaffe, i kontrast till snöfallet och den frusna älven utanför lägenheten. Medan vi fikar berättar paret om när de möttes på folkskoleseminariet i Luleå 1953. De gick i parallellklasserna, "pojkar och flickor fick inte läsa tillsammans". Fem år senare gifte de sig och flyttade till Örträsk, där två lärartjänster var lediga.

Under sina uppväxter under krigsåren hade de båda mött flyktingar från Finland som i tiotusental kom till byarna i Norrbotten.

- Det var en oerhört stark upplevelse. Jag fick hjälpa till att driva deras kor, som de hade med sig på järnvägsvagnarna. Det var fattigt och trångbott i norrbottniska hem, men det fanns ändå plats för dem, minns Georg.

I Örträsk växte familjen snabbt med fyra döttrar och Georg påbörjade sin politiska karriär i den lilla kommunen. Så småningom blev han invald för socialdemokraterna i riksdagen och familjen flyttade till Lycksele. En studieresa med riksdagskollegor i Mellanöstern efter sexdagarskriget satte spår hos dem båda.

- I flyktingläger i Beirut mötte vi palestinier som fördrivits. Det vi såg där - barn, kvinnor och män utan hopp - var vår första riktigt brutala upplevelse, säger Georg Andersson.

 

Mötte Libanon i Lycksele

En helg i början av 80-talet ringde telefonen hemma hos familjen Andersson med en förfrågan om att ta emot några flyktingar som just anlänt till Lycksele. En av dem var en ung kurd från Irak, som började tillbringa mycket tid hemma hos familjen.

- En sommardag kom han nerför backen hem till oss med en ung kille från Libanon. De två blev våra pojkar och hälsade ofta på. Därefter kom en kvinna med två små barn från Chile. Vi träffar fortfarande dem och deras familjer, berättar Hjördis. Hon ser att alla familjens flyktingvänner har tillfört mycket.

- Vi har fått helt nya kulturer i våra liv, alldeles gratis! Visst kan man läsa om det i böcker, men det är något helt annat att praktiskt få ta del av en annan kultur.

I Lycksele engagerade Hjördis sig bland annat i Rädda barnen, där hon var lokalordförande i tio år, vid sidan av sitt arbete som talpedagog. Georg blev ordförande för Broderskapsrörelsen, ett förbund för kristna socialdemokrater, som bland annat kämpade för en ökning av biståndet och en generös flyktingpolitik. Han utsågs också av Ingvar Carlsson till invandrarminister 1986, vilket satte djupa spår hos honom.

- Att leva med de frågorna gick in i själen. Det präglade mitt liv och påverkade mitt engagemang. Vi marknadsförde invandringspolitiken och pratade om invandrare som en tillgång. Jag kan sakna de rösterna nu, säger Georg.

 

Självklart att ta hand om varann

Paret Anderssons engagemang för utsatta människor tror Hjördis delvis har sin grund i deras barn.

- Våra döttrar var inte gamla när de planerade att låta behövande barn flytta in hemma hos oss, och de blev mycket indignerade när vi berättade att vi inte kunde hjälpa alla, berättar Hjördis och ler. Jag tycker det är naturligt att engagera sig för andra när man själv har barn och barnbarn. Jag tänker att om det här var vårt barn skulle jag vilja att någon tog hand om det! Det är naturligt som samhällsmedborgare och jag har aldrig upplevt det som en belastning.

Georg menar att parets gemensamma tro också är grundläggande bakom deras engagemang. Hjördis har sin bakgrund i Pingströrelsen och Georg i EFS.

- Vi är uppvuxna i miljöer där man lade vikt vid hjälp till människor i andra länder. Vi har lärt oss att man ska ta vara på varandra, bära varandras bördor. Det är självklart att ta ansvar för varandra, säger Georg.

Efter tiden i riksdagen blev Georg och Hjördis landshövdingepar i Västerbotten och slog ner sina bopålar i Umeå. De sex åren i länsresidenset ser de tillbaka på med glädje. 2001 gick de i pension, men engagemanget för människor i utsatthet har fortsatt.

- Efter tvärvändningen i svensk flyktingpolitik har det känts extra viktigt. Hösten 2015 var det så många som öppnade famnen, men sedan målades katastrofbilder upp. Det har varit smärtsamt att uppleva, säger Georg.

Under åren som förtroendevald inom Svenska kyrkan i Umeå engagerade Georg sig mycket i hjälp till flyktingar och romska tiggare. Han har också vänt sig direkt till kyrkomötet, kyrkans högsta beslutande organ, om asyl för ensamkommande barn från Afghanistan.

- Jag tycker det är viktigt att kyrkan har en stark roll i frågan. Som tidigare invandrarminister förväntas jag att inte lägga mig i detta, men jag tycker det är ett brott att tiga!

Tillsammans är Georg och Hjördis engagerade i föreningen Vän i Umeå, och har därigenom fått ytterligare vänner från olika håll i världen.

- Ibland kan man fastna i problematiken, men det är viktigt att också se det fantastiska som hänt. Sverige i dag är ett multietniskt samhälle och tillsammans utvecklar vi landet och gör det ännu bättre. Det är viktigt att stå upp för den goda bilden mot skräckbilder och hot, säger Georg Andersson.

- Ja, det kan vara lätt att ryckas med i "jag är inte rasist, men…". Våga bemöta det och berätta om allt det goda invandringen fört med sig - att vi har fått lära känna fler kulturer och fler sätt att leva på, säger Hjördis Andersson.

Senast uppdaterad: 8 februari 2018