Text Liza Lundkvist | 8 februari 2018

Kategorier: Krönika 

Jag tar hissen de två våningarna till lägenheten. Jag bär tunga matkassar och är dödstrött. Fötterna värker. De värker ofta nuförtiden. Ljudet från ett tv-spel slår emot mig först. Sen känner jag doften av rostat bröd. Jag böjer mig ner för att ta av mig mina skor och befria mina ömma fötter, och då ropar någon "Hej, mamma!". Det händer plötsligt. När jag sätter ner mina fötter på hallgolvet är min trötthet inte mitt fokus längre. Golvet bär mig. Jag blir mjuk. Jag är här. Och någon ropar på mig.

Gud ropade till honom ur törnbusken. "Mose, Mose!" Han svarade. "Ja, här är jag." Herren sade. "Kom inte närmare! Ta av dig dina skor, du står på helig mark." Och han fortsatte. "Jag är din faders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud." Då skylde Mose sitt ansikte. Han vågade inte se på Gud. (2 Mos 3:4-6)

Helighet. Länge skapade det begreppet obehag i mig. Helighet var Gud som något onåbart, på distans. För att närma mig det heliga behövde jag skärpa mig. Bli bättre. Jag ville ofta gömma mitt ansikte och förlorade mitt mod och min tro i vardagen.

Men tänk om det heliga är precis det motsatta. Närvaro. Kärlek. Närhet i våra sköra relationer, möten med barnen, med naturen, djuren. Möten med något större än mig själv, som jag inte har ord att beskriva? Som han skrev, profeten Jesaja: "Helig, helig, helig, är Herren Sebaot. Hela jorden är full av hans härlighet."

Hela jorden. Min lägenhet finns på jorden. Vi lever våra liv här, på jorden. Mitt i Guds härlighet.

Hör jag Gud tala? "Ta av dig dina skor. Känn den heliga marken under dina fötter. Minns att du är människa, du hör samman med allt som finns, du är sårbar och fantastisk, och detta är din stund på jorden. Minns att jag är din Gud. Här är du trygg. Här är du hemma. Här är du välkommen, som du är. Men helst barfota. "

Senast uppdaterad: 8 februari 2018