Text Helena Andersson Holmqvist | 22 mars 2018

Kategorier: Spira möter 

Innanför dörrarna till Ålidhemskyrkan bjuder Samuel Appiah-Kubi på glatt leende och sedan en kopp kaffe innan vi slår oss ner i samtalsrummet vid kyrksalen. I mer än 25 år har han arbetat som vaktmästare inom Svenska kyrkan.

- Gemenskapen inom församlingsarbetet passar mig utmärkt. Jag känner att jag har mycket att bidra med. Jag har fått en kristen uppfostran och tycker att kyrkan känns som ett hem, konstaterar han.

Samuel är född och uppvuxen i samhället Akim Awisa i östra Ghana. Efter grundskolan arbetade han som bilmekaniker, gifte sig med ungdomskärleken Maggie och de fick två barn tillsammans. Men så 1986, vid 28 års ålder, bestämde han sig för att fly från den dåvarande diktaturen. Dagen han landade i Sverige minns han väl.

- Det var i april, alldeles efter olyckan i Tjernobyl. På centralen stannade människor upp och tittade på tv-apparaterna. Jag själv tog tåget till Umeå.

 

Inget jobb som mekaniker

Väl på plats dröjde det fyra månader innan Maggie kunde komma efter, och först efter fyra år, när Samuel och Maggie fått uppehållstillstånd, återförenades de med sina söner som varit kvar i Ghana. Då hade familjen i Sverige vuxit med två barn, och senare kom ett till. Familjen var bosatt på Böleäng, där de snart blev engagerade i Svenska kyrkan.

- Jag var först kyrkvärd och fick sedan frågan om att bli vaktmästare. Varför inte? tänkte jag. Jag jobbade på kvällarna, eftersom jag pluggade samtidigt.

Samuel gick en utbildning för att kunna arbeta som bilmekaniker i Sverige, men när den var avslutad fick han ingen praktik och ingen förklaring till varför.

- Då förstod jag att jag inte skulle bli accepterad i den branschen. Så jag tog vara på vaktmästarjobbet. 1997 blev jag heltidsanställd här i Ålidhemskyrkan.

När Samuel bott några år i Sverige var Ghana inte längre en diktatur, och familjen kunde åka tillbaka och hälsa på släkt och vänner. Men ett besök slutade i en fruktansvärd tragedi - den tvååriga dottern Hanna smittades av malaria och avled på vägen hem till Sverige.

- Efter vår dotters bortgång ville vi göra något positivt, något som barnen i byn kunde ha nytta av. Vi hade besökt ett dagis och bestämde oss för att vi skulle försöka bygga en skola, berättar Samuel.

 

Från skolor till hiv/aids-arbete

Det blev starten på föreningen Umeå Ghana union. Vänner i Böleängskyrkan och från Ghana anslöt sig, startade insamlingar och med hjälp av ytterligare pengar från Sida stod en låg- och mellanstadieskola med bibliotek färdig 1995. Efter det har de byggt ut skolan med högstadium och även byggt ytterligare en skola i området. Föreningens huvudsakliga arbete de senaste tio åren rör dock ett annat område.

- År 2006 fick vi statistik över spridningen av hiv/aids i Ghana och distriktet där jag kommer ifrån är ett av de mest drabbade i landet. Spridningen är enormt stor.

En anledning är de många gästarbetarna i området, bland annat i diamantgruvorna, som sprider smittan. Efter en resa till Ghana för att utvärdera situationen ansökte Umeå Ghana union om bidrag och satte igång med att arbeta för att förebygga spridningen av hiv/aids. De samarbetar med en rad olika organisationer och har startat ungdomscenter som informerar och delar ut kondomer. På sistone har de börjat arbeta med redan hivdrabbade och deras familjer, som utsätts för mycket diskriminering. I påverkansprojekt engagerar de olika ledare, som präster och imamer, och använder radiostationer för att prata öppet om hiv/aids och kondomanvändning.

- I dag har spridningen av hiv/aids i Ghana minskat och vi kan med stolthet säga att vi har bidragit till det. Vi har gjort ett stort arbete, med tanke på att vi är en liten förening med omkring 100 medlemmar, säger Samuel.

Han reser själv ner till Ghana två gånger per år, för att på plats följa upp föreningens projekt. Även om Samuel trivs med arbetet som vaktmästare är det i arbetet att hjälpa andra människor han har sitt hjärta. Han har drömt om att få ägna sig åt diakonalt arbete inom kyrkan, men bristen på gymnasiekompetens har satt käppar i hjulet. Han hade själv velat läsa vidare efter högstadiet, men hans föräldrar hade inte råd att låta honom gå gymnasiet.

- Ibland har jag varit ledsen att jag inte kunnat söka olika jobb, men jag har gjort min diakoni på annat sätt. Jag är inblandad i flera aktiviteter som handlar om att sträcka ut handen och hjälpa andra.

 

Vill resa igen!

En resa med Ålidhems församling i höstas till vänförsamlingen Tumaini i Tanzania blev startskottet för hans senaste engagemang. I provinsen är 15 procent av befolkningen drabbade av hiv/aids. Situationen var bekant för Samuel.

- Vi hade informationsträffar på skolor och jag upplevde att jag kunde bidra med mycket erfarenhet. Jag skulle gärna vilja åka ner igen och stanna en längre period.

Samuel hoppas att Svenska kyrkan i Umeå ska bidra till arbetet i Tumaini med utbildning och information, både för att hindra smittspridning och för att minska diskrimineringen av de som redan drabbats.

- Jag har kommit så nära människor med hivsmitta, och det är tydligt att det går att göra en insats. Jag hoppas kunna resa ner igen redan i år.

Senast uppdaterad: 23 oktober 2018