En familjetragedi fick Samuel Appiah-Kubi att starta Umeå Ghana union. Föreningen arbetar för barn och vuxna i östra Ghana, där han har sina rötter.
Text Helena Andersson Holmqvist | 22 mars 2018
Kategorier: Spira möter
Innanför dörrarna till Ålidhemskyrkan bjuder Samuel Appiah-Kubi
på glatt leende och sedan en kopp kaffe innan vi slår oss ner i
samtalsrummet vid kyrksalen. I mer än 25 år har han arbetat som
vaktmästare inom Svenska kyrkan.
- Gemenskapen inom församlingsarbetet passar mig utmärkt. Jag
känner att jag har mycket att bidra med. Jag har fått en kristen
uppfostran och tycker att kyrkan känns som ett hem, konstaterar
han.
Samuel är född och uppvuxen i samhället Akim Awisa i östra
Ghana. Efter grundskolan arbetade han som bilmekaniker, gifte sig
med ungdomskärleken Maggie och de fick två barn tillsammans. Men så
1986, vid 28 års ålder, bestämde han sig för att fly från den
dåvarande diktaturen. Dagen han landade i Sverige minns han
väl.
- Det var i april, alldeles efter olyckan i Tjernobyl. På
centralen stannade människor upp och tittade på tv-apparaterna. Jag
själv tog tåget till Umeå.
Inget jobb som mekaniker
Väl på plats dröjde det fyra månader innan Maggie kunde komma
efter, och först efter fyra år, när Samuel och Maggie fått
uppehållstillstånd, återförenades de med sina söner som varit kvar
i Ghana. Då hade familjen i Sverige vuxit med två barn, och senare
kom ett till. Familjen var bosatt på Böleäng, där de snart blev
engagerade i Svenska kyrkan.
- Jag var först kyrkvärd och fick sedan frågan om att bli
vaktmästare. Varför inte? tänkte jag. Jag jobbade på kvällarna,
eftersom jag pluggade samtidigt.
Samuel gick en utbildning för att kunna arbeta som bilmekaniker
i Sverige, men när den var avslutad fick han ingen praktik och
ingen förklaring till varför.
- Då förstod jag att jag inte skulle bli accepterad i den
branschen. Så jag tog vara på vaktmästarjobbet. 1997 blev jag
heltidsanställd här i Ålidhemskyrkan.
När Samuel bott några år i Sverige var Ghana inte längre en
diktatur, och familjen kunde åka tillbaka och hälsa på släkt och
vänner. Men ett besök slutade i en fruktansvärd tragedi - den
tvååriga dottern Hanna smittades av malaria och avled på vägen hem
till Sverige.
- Efter vår dotters bortgång ville vi göra något positivt, något
som barnen i byn kunde ha nytta av. Vi hade besökt ett dagis och
bestämde oss för att vi skulle försöka bygga en skola, berättar
Samuel.
Från skolor till hiv/aids-arbete
Det blev starten på föreningen Umeå Ghana union. Vänner i
Böleängskyrkan och från Ghana anslöt sig, startade insamlingar och
med hjälp av ytterligare pengar från Sida stod en låg- och
mellanstadieskola med bibliotek färdig 1995. Efter det har de byggt
ut skolan med högstadium och även byggt ytterligare en skola i
området. Föreningens huvudsakliga arbete de senaste tio åren rör
dock ett annat område.
- År 2006 fick vi statistik över spridningen av hiv/aids i Ghana
och distriktet där jag kommer ifrån är ett av de mest drabbade i
landet. Spridningen är enormt stor.
En anledning är de många gästarbetarna i området, bland annat i
diamantgruvorna, som sprider smittan. Efter en resa till Ghana för
att utvärdera situationen ansökte Umeå Ghana union om bidrag och
satte igång med att arbeta för att förebygga spridningen av
hiv/aids. De samarbetar med en rad olika organisationer och har
startat ungdomscenter som informerar och delar ut kondomer. På
sistone har de börjat arbeta med redan hivdrabbade och deras
familjer, som utsätts för mycket diskriminering. I påverkansprojekt
engagerar de olika ledare, som präster och imamer, och använder
radiostationer för att prata öppet om hiv/aids och
kondomanvändning.
- I dag har spridningen av hiv/aids i Ghana minskat och vi kan
med stolthet säga att vi har bidragit till det. Vi har gjort ett
stort arbete, med tanke på att vi är en liten förening med omkring
100 medlemmar, säger Samuel.
Han reser själv ner till Ghana två gånger per år, för att på
plats följa upp föreningens projekt. Även om Samuel trivs med
arbetet som vaktmästare är det i arbetet att hjälpa andra människor
han har sitt hjärta. Han har drömt om att få ägna sig åt diakonalt
arbete inom kyrkan, men bristen på gymnasiekompetens har satt
käppar i hjulet. Han hade själv velat läsa vidare efter högstadiet,
men hans föräldrar hade inte råd att låta honom gå gymnasiet.
- Ibland har jag varit ledsen att jag inte kunnat söka olika
jobb, men jag har gjort min diakoni på annat sätt. Jag är inblandad
i flera aktiviteter som handlar om att sträcka ut handen och hjälpa
andra.
Vill resa igen!
En resa med Ålidhems församling i höstas till vänförsamlingen
Tumaini i Tanzania blev startskottet för hans senaste engagemang. I
provinsen är 15 procent av befolkningen drabbade av hiv/aids.
Situationen var bekant för Samuel.
- Vi hade informationsträffar på skolor och jag upplevde att jag
kunde bidra med mycket erfarenhet. Jag skulle gärna vilja åka ner
igen och stanna en längre period.
Samuel hoppas att Svenska kyrkan i Umeå ska bidra till arbetet i
Tumaini med utbildning och information, både för att hindra
smittspridning och för att minska diskrimineringen av de som redan
drabbats.
- Jag har kommit så nära människor med hivsmitta, och det är
tydligt att det går att göra en insats. Jag hoppas kunna resa ner
igen redan i år.
Senast uppdaterad: 23 oktober 2018

Samuel Appiah-Kubi har varit med och invigt flera skolor i Ghana.
Bild: Mikael Lundgren

Bild: Mikael Lundgren
Senast jag...
…grät:
- I fredags på en begravning av en av de första svenska vänner
jag fick när jag kom hit.
...blev generad:
- I fredags när jag missade en smash på beachvolleybollen med
Rotary.
…längtade hem/bort:
- I julas längtade jag till Ghana. Jag var där till mitten av
december och hade velat vara kvar och fira jul.
...gav upp:
- Jag kan ha svårt för att människor säger "jag kan inte". Det
finns alltid möjligheter!
Tre milstolpar i livet
1956: Född i kristet hem
Hemifrån fick jag min tro, som har betytt enormt mycket för mig.
Den har hjälpt mig att vara stark och ha hopp. Utan den skulle jag
inte kunnat ha det livet jag har.
1976: Träffade min fru
Det är fantastiskt att leva med en kvinna som verkligen är en
vän i livet. Vi är uppvuxna i samma by och blev ett par i
20-årsåldern.
1997: Fick fast jobb
Kyrkan är ett hem för mig. Jag var den förste i familjen att
jobba inom kyrkan, och hade min mormor levt hade hon troligen
gråtit av lycka.

Publicerad i Spira
Nr 2 2018
På webben
22/3 2018