Text Helena Andersson Holmqvist | 25 oktober 2018

Kategorier: Spira möter 

När jag möter Christine Bylund i Humanisthusets kafeteria befinner hon sig mitt i en tvåveckors paus i sin forskning. Halva doktorandutbildningen är avklarad, hon har just lämnat in delar av sin avhandling och väntar på seminariet när de ska presenteras.

- Jag kommer hela tiden på småsaker som borde ändras, men någon gång måste jag ju släppa taget!

Christines forskning handlar om hur personer med normbrytande funktionalitet (se ordlistan) ser på möjligheten till kärleksrelation och familjeliv.

- Forskning om personer med normbrytande funktionalitet har ofta inte utförts av oss själva, delvis på grund av sämre utbildningsmöjligheter som en följd av otillgänglighet. Det gör att frågorna som lyfts inte alltid varit relevanta för dem det berör. Det är som om genusvetenskapen skulle domineras av heterosexuella män.

Christine Bylund fick cerebral pares vid födseln. När hon lämnade hemmet i Delsbo för ett gymnasium med engelskaklass ansökte hon för första gången om personlig assistans. Ansökningar och årliga omprövningar har sedan dess varit en ständig följeslagare och påverkat hennes vardagsliv. Christine hamnade i Stockholm där hon började plugga etnologi för att försörja sig "som en plan B", samtidigt som hon ägnade sig åt sitt stora intresse - scenkonst. Men efter några år fick hon ge upp sin dröm om att stå på scenen på grund av ett assistans-
beslut. Samtidigt ökade intresset, eller snarare behovet, att forska och skriva om frågor kring normbrytande funktionalitet i relation till samhället.

- Det handlar för mig egentligen inte om lust utan om nöd. Jag tänkte inte på de frågorna när jag var yngre. Nu är de det viktigaste för mig, eftersom de påverkar mitt vardagsliv så mycket.

 

Misstänksam mot beröm

Efter sju år i Stockholm tog utbildning, lägenhetskontrakt och ett förhållande slut på en och samma gång och Christine var redo att lämna staden.

- Jag fick nys om en doktorandtjänst i Umeå. Jag hade tänkt söka tre tjänster och om jag inte fick någon av dem skulle jag ägna mig åt något annat. Men jag fick den första tjänsten jag sökte!

Trots yrkesmässiga framgångar är Christine ofta misstänksam mot beröm. "Är det jag gjort verkligen bra eller får jag beröm för att människor har låga förväntningar på mig?"

Hon har skrivit en uppsats om de två identiteter personer med normbrytande funktionalitet oftast tilldelas - vårdpaket eller hjälte. Antingen reduceras personen till medicinska behov, någon som ska tas om hand, eller så ses allt personen klarar av att göra som fantastiskt och inspirerande, utifrån de lågt ställda förväntningarna.

Ofta tycker Christine Bylund att det finns en tendens att se en person med normbrytande funktionalitet som ett evigt barn.

- Visst är funktionaliteteten en stor del av min identitet, men jag är ju också en vuxen kvinna med en könsidentitet och sexualitet som vill ha möjlighet till ett vuxenliv.

När Christine under en period arbetade inom organisationen Stil (Stiftarna av independent living i Sverige) skrev hon en rapport om levnadsvillkoren för personer som fått minskad assistans. Återkommande argument var att det fanns en partner med i bilden som förväntades sköta vårdbehovet.

- Det ställer oerhörda krav på en kärleksrelation. Partnern måste gå ner i arbetstid. I beslutet om assistans räknas inte frågor som jämställdhet eller att kunna vara en aktiv förälder in.

Utifrån rapporten fick hon idén till sin avhandling. Hon intervjuar 12-13 personer med normbrytande funktionalitet, som har exempelvis boendestöd eller hemhjälp, om hur de ser på möjligheten till kärleksrelation och familjeliv. Hon lyfter också in sig själv i avhandlingen i form av dagboksanteckningar som hon analyserar. Dels vill hon visa hur beslut och byråkrati påverkar hennes eget liv och jobbmöjligheter, dels ser hon det som en garanti till sina intervjupersoner.

- De har ofta upplevt att de blivit använda i vård och forskning, utan att ha något inflytande själva. Jag vill visa att jag inte bara tar deras berättelser, utan är delaktig själv.

I dagboksanteckningarna berättar Christine om möten med byråkrati och tankar om sitt relationsliv, som hon för övrigt inte skyltar med.

- När jag haft relationer som kunnat vara ett hot mot min rätt till personlig assistans har jag valt att inte vara synlig med dem. Om det varit befogat att vara så försiktig vet jag inte. Tyvärr späder det ju på föreställningen att vi inte har något sexualliv.

 

Plockar russinen ur kyrklig kaka

Christine definierar sig som queer och under sin tid i Stockholm engagerade hon sig i Queersamfundet Olivträdet. Det är en ekumenisk grupp som samlar hbtq-personer som inte känner sig hemma i sina vanliga församlingar.

- Min mamma har en frikyrklig bakgrund och jag har alltid haft en livskraftig tro. Samtidigt kan jag identifiera mig med uttrycket "Guds barnbarn", som plockar russinen ur kakan, säger hon med ett skratt.

I Olivträdet döptes Christine, deltog i samtalsgrupper och höll betraktelser, men på andra platser hon bott har hon inte hittat någon församling hon trivs i.

- Eftersom jag är uppväxt i frikyrkan är jag mest bekväm med uttrycket där. Samtidigt blir det svårt med både hbtq-frågan och fokuset på helande. Det vore fint att hitta en församling i Umeå, och Svenska kyrkan ligger nog närmast. De arbetar bra med hbtq-frågor.

Christine Bylund planerar att hålla sig kvar i Umeå när hon om två år blir färdig med sin avhandling. Här trivs hon och får bra personlig assistans.

- Jag vill gärna fortsätta forska och undervisa. Nästa forskningsprojekt tänker jag ska handla om trauma i välfärdsstaten, och kanske blir det också något skönlitterärt skrivande.

Senast uppdaterad: 23 oktober 2018